smått och gott

Lite smått och gott från vad som har hänt i mitt liv senaste tiden

Bebisen känns mycket mer verklig nu, han sprattlar och har sig för fullt, nästan så det är lite för mycket ibland. Men det är härligt att känna honom! Om man buffar på magen när det är stilla buffar han oftast tillbaka, så den första kommunikationen med omvärlden har skett. Han har till och med fått ett namn; Artur! Vi gjorde en lista där alla (jag, Johan och Oscar) fick skriva upp vilka namn vi ville, sen poängsatte var och en varje namn, och Artur fick 15 poäng - alltså fullpott! Även Ask var populärt, men föll på ett par poäng. Oscar bidrog med de innovativa namnförslagen Vinzern, Lubret och Damonica.
   Igår var Johan på föräldramöte medan jag och Oscar köpte barnvagn från blocket, en jättefin och bekväm BRIO kombi. Säljarna visade sig vara föräldrar från Oscars första förskola - kul att veta vem som haft vagnen! Först hade vi bestämt oss för en ny vagn från Tyskland via tradera, men vid närmare eftertanke tyckte vi en second hand var bättre. Bättre för både miljön och Artur, dock inte för priset eftersom de kostade lika mycket. Den nya vagnen var liten och enkel, second hand vagnen är stor och stabil, och Artur slipper ligga i alla kemikalier som nya tyger alltid innehåller. En varm och mysig åkpåse följde med vagnen också.
   När vi kom hem ville Oscar hämta upp sin gamla docka från förrådet, han döptes om till Artur och vi testade vagnen med dock-Artur som bebis en runda på Gunnesbo. Mysigt! Sedan somnade Oscar med sin arm om dock-Artur när jag läste en bok för dem. Så gulligt! Även om jag inser att det klart kommer finnas stunder då Oscar är irriterad på Artur, är jag övertygad om att Oscar kommer bli en underbar storebror. Han är redan väldigt engagerad! Har en väldigt gullig bild på Oscar och dock-Artur, men kan tyvärr inte lägga upp den eftersom Oscar inte vill bli publicerad med bilder på internet.

Oscar trivs bättre i skolan, men fortfarande inte så som på förskolan. Det får nog ta sin tid. Dock är han alltid på bra humör när jag lämnar. Han gillar att bli hämtad så tidigt som möjligt till skillnad från förskolan som han nästan aldrig ville hem från. Men han verkar leka mer och mer med barnen i klassen och kommer sakta men säkert in i allt det nya. Jag har varit på inskolningssamtal och Johan på föräldramöte, och vi är både väldigt nöjda med pedagogerna och verksamheten.

På måndag fyller Oscar år, och jag tänkte passa på att vara med i skolan den dagen, ska bli kul att se hur allt är. På tisdag är min lilla studie till uppsatsen klar, och då kan jag Äntligen sätta igång att analysera och skriva! Idag har jag svept in Oscars paketer (kommer inte ha tid med det i helgen eftersom vi ska till mamma och fira Oscar). Svårast var definitivt saccosäcken, men den blev riktigt bra inslagen ändå. Den populäraste presenten kommer nog vara mikrofon med stativ, högtalare, elgitarr och "mini-mikrofon" som man sätter på huvudet. Oscar älskar verkligen att sjunga och dansa, och han är riktigt bra också!

Nu ska jag bege mig och handla innan jag hämtar Oscar, idag "slipper" han fritids, och blir hämtad redan 13:40.

Hoppas ni får en fin helg!

Test

Jag vet inte om detta funkar, men testar!

<script src="http://www.blimamma.se/widgets/gravid.js" type="text/javascript"></script>
<div id="pregWidget" value="1327186800"></div>

Jag har lyckats

Ja, jag känner att jag har lyckats med en av de viktigaste uppgifterna i livet! Att ge mitt barn en stark självkänsla och vetskap om vem han är. Det finns så många, många otaliga teorier och sätt att bemöta barn, och genom utbildningen till förskollärare och lärare tvivlar man lätt på sin kompetens som förälder. Gjorde jag så när han var liten? Bemöter jag honom så? Hur reagerar jag på sådana situationer, osv. Jag har utan tvivel känt mig misslyckad som förälder många gånger, men många gånger känner jag mig också lyckad.

Igår kände jag mig lyckad när jag insåg att mitt barn har en stark självkänsla och vetskap om vem han är, t.o.m. nu i en krävande livsfas med skolstart, ny miljö och helt nya kompisar. Insikten kom med en så trivial sak som en LEGO-tidning.

För några veckor sedan gick jag, åt min son, med i LEGO-klubben. Och igår damp första tidningen ner, adresserat med hans namn. När vi kom hem blev Oscar förstås nyfiken när han såg tidningen och började bläddra i den. Men, när han läste sitt namn på baksidan frågade han varför den var till honom? Jag svarade att jag hade gått med i LEGO-klubben åt honom. Men, istället för att bli glad kände sig Oscar kränkt och undrade varför jag hade gjort det utan att fråga honom? Tänk om jag inte vill vara med i klubben, sa han. Det hela slutade med att vi loggade in på LEGO-klubben och avslutade hans medlemsskap.

Detta får mig att ställa många frågor till mig själv. Skulle jag börja prenumerera på en tidning till Johan utan att fråga? Nej, självklart inte (förutom som present). Vad får oss vuxna att göra saker över barns huvud? I mitt framtida yrke kommer detta vara en ständig fråga, som jag aldrig vill sluta ställa och ifrågasätta.

Om det blir någon överaskningsprenumeration i fortsättningen får det bli i julklapp eller födelsedagspresent!

Och det blir heller inga fler bilder på Oscar på internet utan att höra med honom om det är OK att lägga ut dem. Jag läste en bok som handlar om att barn i förskola och skola i pricip aldrig kan välja om de vill bli dokumenterade eller inte. Denna bok fick mig att fråga Oscar om han gillade att jag fotograferade honom så mycket? (Foto är som kanske bekant min största hobby). Oscar svarade att han tyckte att det var kul. Jag frågade vidare hur han tyckte det kändes att jag la ut många bilder på honom på facebook? Det känns inte bra, fick jag som svar.

Boken jag läste finns det en länk till här.

Nu ska jag göra iordning lite här hemma, ikväll kommer Annamaria och Jakob hit! Skoj!

Glasschack för 20 kr på svalorna som Oscar leker Harry Potter med

Süssi

Vår cyklamen