När jag var barn lärde jag känna en person som jag har tänkt på ofta genom hela livet. Det var ett barn som var yngre än mig. H*n hade en mycket hård uppväxt, var så liten i världen och hade ändå så otroligt stort hjärta och sinne. H*n var fylld av godhet på insidan trots att utsidan ofta var full av blåmärken och hat hemifrån. Ögonen lyste av styrka trots det h*n upplevede dagligen.
Och jag gjorde ingenting mer än var h***s vän. Och ingen vuxen gjorde någonting. Jag har ofta önskat att det var idag jag mötte detta barn istället, för jag lovar att idag hade jag inte svikit.
Men, mitt hjärta fäller en glädjetår när jag hittar detta barn, som nu är vuxet, på nätet. Bloggen som h*n skriver talar för att h*n växt upp till en stark, varm och empatisk människa. H*n blev en ros trots att h*n växte upp på ett kallt kargt berg. Det gör mig så innerligt glad. Mina skuldkänslor förminskas inte, men det gör mig ändå så innerligt glad.
